Hej124

Idag hade jag vårkänslor när jag vaknade. Det pirrade i benen och jag ville ut i den vackra solen och upptäcka världen. Jag ville se träden och känna lukten av frihet och avgaser. Jag ville fånga dagen kan man säga. Jag gav mig upp på min fina damcykel och började rulla mot den förträffliga parken i staden. Jag var ganska ensam eftersom att alla andra var på jobbet. Jag önskade att jag kunde höra tystnaden på ett sådant sätt man gör ute på glesbygden, men det är svårt när man bor i en storstad så tyvärr hördes bilarna i bakgrunden. Jag hörde trots detta fåglarnas kvitter. Jag slöt ögonen och insöp naturen. Jag kände vinden i ansiktet. Det kändes som om jag flög. Och det gjorde jag också. Tydligen cyklade jag in i en sådan full betonganka och eftersom att jag hade haft nedförsbacke de senaste fem hundra metrarna var min fart ganska imponerande. Betongankan stod där för att de höll på att gräva någon typ av dike, och det var ju inte så bra. Flygturen blev visserligen längre och trevligare, men fallet desto hårdare. Eftersom att jag är en krigare tål jag den här typen av smärta ganska bra, men just den här gången var den outhärdlig. Jag liksom skrapade upp min kind nästan hela vägen in till benet, och det brändes vill jag lova. Jag behövde verkligen hjälp eftersom att jag slagit i huvudet i fallet och jag försökte därför ta mig till kiosken i parken. Med stapplande steg snavade jag in på kiosken, men hon i kassan uppfattade inte min situation eftersom att hon satt i telefonen. Jag skrek "Snälla, hjälp!" så att mitt blodiga slem flög ut på rutan och formade något som i all hast liknade konturerna av Ingmar Bergmans ansikte. Hon varken hörde eller såg mig, så jag plingade på klockan. Då satte hon upp pekfingret i en gest som är internationellt känd som vänta-en-minut-är-du-snäll-tecknet. Jag kunde ju inte vänta eftersom att jag befann mig i ett ganska akut tillstånd. Jag greps smått av panik och började förtvivlat slänga Cornettoglassar på rutan. Av någon anledning tror jag att kassörskan uppfattade detta som hotfullt eftersom att hon fick panik och började jaga mig med ett badmintonracket. Hon hann slå mig två gånger innan hon upptäckte mitt tillstånd. Sen blev det svart.

Jag minns ingenting från den stunden fram till nu när jag ligger här på akuten med bandagerat ansikte och äter yoghurt med madagaskarvanilj ur ett sugrör. Man kunde haft det värre. Vaniljen är fantastisk!