Hej129

Jag hade en gång för alla bestämt mig för att hamna i Guinness rekordbok och efter lite forskning insåg jag att ingen ännu slagit världsrekord i mest imponerande tipspromenad. Dagen innan hade jag förberett frågor av yttersta klass med många blandade kategorier. Det var allt ifrån sport till frågor om pennfabriker i före detta Östtyskland. Jag var faktiskt väldigt nöjd med frågorna. Jag tänkte att jag skulle ta i ordentligt och konstruerade femtioen frågor. Det här var helt perfekt, för om jag skulle sätta dem med 872.35 meters avstånd skulle hela tipspromenaden bli lika lång som ett maraton. Eftersom att längden för promenaden var lika lång som ett officiellt maratonlopp ansökte jag också om att få anordna en tävling. Jag fick lite lokala sponsorer, men det räckte knappt till tre vätskekontroller. Jag tänkte dock att "Jens magical Tipsathon" skulle bli en dundersuccé med tanke på tävlingens speciella karaktär, men jag vågade inte hoppas på för mycket. Varje felsvar skulle bestraffas och varje rätt svar belönas med tidsavdrag, det här skulle innebära att en väldigt allmänbildad småfet men maratonintresserad tävlande skulle ha ungefär samma chans som en långdistansspecialist. När det så började närma sig tävlingsdags hade jag faktiskt fått in ett antal anmälningar. Jag hade dock inte tänkt på hur jobbigt det skulle bli att sätta upp alla frågor. Jag har ingen bil längre och min cykel hade just gått sönder, så jag fick vackert gå runt och häfta fast frågorna och staka ut vägen med röda band. Jag hade heller inte råd att anställa någon medarbetare, så jag fick dra allt på en trävagn. Det går åt ganska mycket röda band för att snitsla en drygt fyra mil lång bana. Hela arbetet tog en dag - från tidig morgonsol till mitt i natten - och jag tappade en byxstorlek, vilket innebär att jag lär köpa en ny rustning.

Så kom då dagen för tävlingarna. När det var en halvtimme kvar till start hade bara två personer kommit, och de skulle inte ens vara med och springa utan de var bara ute och rastade hunden. De blev lite arga när jag sa att de inte fick gå i tävlingsbanan och de började tjafsa emot. Jag berättade då för dem att jag faktiskt höll på att försöka slå ett världsrekord. De mumlade någonting och gick åt ett annat håll. När det var en kvart kvar började jag bli lite orolig eftersom att det inte ens dykt upp någon rekordkontrollant. Jag ringde då till Guinness, men de trodde bara att jag hade skojat. Självklart blev jag lite ledsen, men jag tänkte att jag i alla fall hade fått en uppfriskande promenad. De anmälningarna jag trodde jag fått in visade sig vara en namnlista i protest mot ett vägbygge. Så kan det gå om man inte läser noggrant, tänkte jag. Jag plockade ihop mitt sekretariat och började gå hemåt. På vägen hem träffade jag en sopåkare. Han hälsade snällt och jag bad honom lika uppmuntrande att dra åt helvete. Jag skulle egentligen säga något snällt, men tydligen var jag väldigt arg inombords. Han blev ledsen och jag blev snabbt ångerfull. Jag bjöd då på några av de bullar jag tänkt sälja under dagen. Han tackade och gav komplimanger för den tydliga kardemummasmaken. Jag tackade för kardemummakomplimangen och sedan gick vi vidare åt varsitt håll. Det blev kallt och jag svepte in min krigarnacke i en fin halsduk och visslade lite dystert på We are all the winners. Jag hade bränt en skiva med enbart den låten som jag hade tänkt spela högt när rekordet blivit officiellt, men så blev det alltså inte. Nu måste jag fundera på ett nytt rekord.